Gubb-sjukan

Den här tiden på året när solen tittar fram allt mer, så gör tyvärr gubb-sjuka män också det. Även om jag har lärt mig att hantera diverse kommentarer från okända män på gatan, i parken eller på gymmet, så är det inte alla gånger jag känner mig bekväm med att bli kommenterad. Dessa män kan delas in i olika grupper (ja, för det är endast män). De vita skåpbils männen bryr jag mig inte så mycket om, de tutar när de kör förbi och ropar oftast nåt i stil med 'hej älskling', sen har de liksom åkt förbi. Ibland kanske jag slänger upp ett långfinger och ser sur ut, men antar att det är ungefär den reaktionen de vill ha. Sen är det de där männen som kommenterar i grupp, och endast då. Gärna på långt håll. Dom bryr jag mig inte heller så mycket om. Den värsta gruppen är dom som kommenterar när dom kommer nära och när man befinner sig på en ganska öppen yta, som i en park. De kommer liksom lite för nära för att det ska vara okej på en sån stor yta, och dom gör det alltid själva, lite tyst sådär. De här kommentarerna är oftast inte lika oskyldiga och får mig alltid att känna mig obekväm. De är också de här kommentarerna som är svåra att kontra på ett smart sätt. Jag blir alltid lite paff liksom, att vuxna människor faktiskt beter sig så. I många fall tror jag det handlar om något slags makt spel, att de liksom går igång på att de kan säga förolämpande saker utan att man egentligen kan göra något. Patetiskt. Även om jag har blivit bättre på att hantera dessa situationer, och även kanske förstått att det är såhär det är, så kommer jag aldrig att acceptera detta beteende, aldrig.