Så kom då döden

Jag har ju vetat ganska länge nu att min farmor snart ska gå bort, ändå var jag så oförberedd när beskedet kom. Vi vet ju alla att vi alla någon gång ska dö. Vi får lära oss tidigt att inget varar för evigt. Men ändå så är det just så det känns, att människor som alltid har funnits i ens liv också alltid kommer göra det. När jag var barn skapade jag bilder i huvudet av människor runt omkring mig, det tror jag många gör, och av någon märklig anledning ser jag inte att människor åldras. De där bilderna finns kvar och liksom bidrar till att min verklighetsuppfattning blir lite skev. I mitt huvud har farmor fortfarande mörkt hår, är frisk och luktar läkerol. Fast jag vet ju att hon var sjuk och hennes hår senaste 20 åren hade ljusnat betydligt. Det kanske är därför det är så svårt att vara förberedd och att förstå det här med döden, för att bilder vi skapar i våra huvuden varken åldras eller blir sjuka.

När katten är borta...

dansar råttan på bordet! Eller hur det nu går. Jag har verkligen bävat inför den här veckan. Alla killarna har åkt till New York och jag ska vara ensam i det här stora (känns det som) huset, med bara en massa tråkiga, trista och helt jätte tråkiga studie böcker som sällskap. Men tänk så fel man kan ha. Jag älskar det. Jag kan gå runt utan kläder, kissa med dörren öppen, lyssna på hög töntig musik, kolla på filmer som gör en kär, diska kan jag göra en annan dag, och jag behöver inte dela varken choklad eller chips med någon. Plugga går också betydligt lättare när man slipper höra glada skratt från nedervåningen. Fast det där med att sova går alltid bättre när man är två tycker jag.
Det har varit dålig uppdatering här senaste månaden, jag vet, men den 3 Juni tar jag studenten och då blir det bättring.

Lisa & Lasse 30/4-2011