Så kom då döden

Jag har ju vetat ganska länge nu att min farmor snart ska gå bort, ändå var jag så oförberedd när beskedet kom. Vi vet ju alla att vi alla någon gång ska dö. Vi får lära oss tidigt att inget varar för evigt. Men ändå så är det just så det känns, att människor som alltid har funnits i ens liv också alltid kommer göra det. När jag var barn skapade jag bilder i huvudet av människor runt omkring mig, det tror jag många gör, och av någon märklig anledning ser jag inte att människor åldras. De där bilderna finns kvar och liksom bidrar till att min verklighetsuppfattning blir lite skev. I mitt huvud har farmor fortfarande mörkt hår, är frisk och luktar läkerol. Fast jag vet ju att hon var sjuk och hennes hår senaste 20 åren hade ljusnat betydligt. Det kanske är därför det är så svårt att vara förberedd och att förstå det här med döden, för att bilder vi skapar i våra huvuden varken åldras eller blir sjuka.